Like a soldier

I förrgår var jag och mamma och fikade hos mormor och morfar,
ju mer jag kollade runt mig, desto mer mindes jag hur det var när jag var liten och var där.
Vardagsrummet, som då verkade så stort, som man försiktigt tassade omkring i när man tillslut bestämde sig för att sätta sig på den närmaste kanten av soffan.
Jag kommer ihåg hur stort allt kändes då, och att det inte har ändrats sen dess.
Bokhyllan med alla dess böcker och det uppfällbara bordet, allt är precis som det var då.
Jag kunde komma ihåg hur det var att sitta i köket och vänta medan mormor gjorde grönsakssoppa och pannkakor, och att man tyckte att man var jätte duktig som tog fram sylten utan att mormor hade bett om det.
Jag kommer ihåg hur det var att sitta vid matbordet och äta medan man kunde kolla ut på vägen, som såg så stor ut, trots att det bara är en liten asfalterad gång.
Skåpet i hallen som alltid hade varit så stort.
Man var alltid tvungen att gå förbi det när man skulle in i gästrummet som då också kändes så stort.
Jag kommer ihåg grannarna som mormor och morfar hade för jätte länge sen, en dag när jag var ute bjöd dem mig på isglass, citron med chokladöverdrag har jag för mig att det var, den var i alla fall gul med choklad på toppen.

Medan jag satt där i vardagsrummet med min tekopp, kände jag hur mycket jag längtade tillbaka till den tiden, då allt bara var stort och nytt, och när allt bara var till ens fördel.

Man visste inte om allt det där dåliga, det värsta som kunde hända var att man tappade sylten eller att man tappade sitt färdigskalade äpple på bordet, och det spelade ändå ingen roll eftersom det redan var täckt av en mönstrad vaxduk.
Alla dem minnena, som har fått mig att komma ihåg hur det var att vara barn...
Jag tycker nästan det är lite läskigt, att jag kan komma ihåg saker från när jag var 4-5 år, och fortfarande komma ihåg hur jag kände och tänkte då.
Det är väl det man kallar för minnen? 
Sånt man kommer ihåg, även fast det inte är meningen.