hello i love you.
Vissa fina söndagar spenderar jag tiden efter ridningen med att besöka farmor och farfar. Ibland är det massa folk hos deras grannar , och söta små ljus står nedstoppade i jorden. Men dem tänker jag oftast inte på. Jag tänker på de två människorna jag är där för att besöka och hur otroligt mycket jag saknar dem varje gång jag går. Och sen spenderar jag lite tid med att ta bort löv och små saker så att det ska vara ordning, precis som farmor alltid har haft det. Så funderar jag på vad jag ska ta med i julklapp som kan lysa upp den annars så mörka hösten en liten aning. Och sen glider mina tankar ofta över till de andra människorna som finns där, vilka besöker dem? Vilka har fortfarande den lilla stålpinnen med sitt namn på istället för gravsten när det har gått tre år? Sen tycker jag lite synd om dem, och inser att det finns människor som faktiskt levde och knappt lämnade ett avtryck i världen, avtryck nog för att någon skulle se till att den fick en plats att vila på men inte mycket mer än så. Och då tänker jag på min kära farmor och farfar, trots att jag inte kan se dem just nu kommer jag aldrig låta dem bli så bortglömda som många av de andra människorna. Jag älskar er.
