kärlek är vad man gör det till.
Jag är kär. kär kär kär.
Och jag vet inte i vad. Det är inte en människa, absolut inte höstvädret och inte någon fin serie som går på tv.
Jag sprider bara lite kärlek över allt just nu, ingen fin kärlek, som de flesta letar efter. Inga romantiska hemmakvällar med tända ljus och enrique iglesias på låg nivå i höstmörket, och inga söta ord som jag älskar dig och du är så fin. Men kärlek på mitt sätt -- på ett sånt sätt som de flesta skulle rygga undan för och undra vad i hela friden människan sa när denne yttrade de orden. Men för mig känns dem fina och underbara, när något inte är speciellt för alla andra blir det det för mig, min alldeles egna härliga känsla som jag inte behöver dela med 9 miljarder hungriga kärlekssökande på denna jord. Det känns viktigt för mig, inte att någon av det motsatta könet som säger vackra ord och tvingar fram att dem älskar mig för att dem tror att det är det jag vill höra eller lägger ett varmt finger mot min kind en fredagskväll trots att det finns en halv miljon platser han hellre skulle besöka i det tillfället. Känner man verkligen varandra då? Det är inte kärlek.
