Like a soldier

Nu tänker jag tjata om det ämnet jag vet att hälften av er hatar och hälften av er älskar. Men helt ärligt kan jag inte bry mig mindre om er som skiter i det jag ska skriva om. Det finns inget som säger att ni behöver läsa det här inlägget så isåfall kan ni ju hoppa här ifrån och fortsätta med era små liv istället för att kommentera att jag bloggar om samma sak äääännu en gång.

Självklart är det McFLY jag vill prata om. Och tro mig, det kommer jag vilja göra lång tid framöver, det finns ett fint ord man kan kalla för Mcgig-depression, det är något vi McFLY-fans ofta drabbas av när vi kommer hem från gig, man vill se mer, vara där igen, och bara vara där hela tiden. Bosätta sig vid en hård stålbarriär i ett kvavt rum utan vatten med tusentals pushande människor bakom sig. Svetten rinner, man totalkrossas, skriker, gråter, slåss, skrattar, ler, sjunger, och bara älskar allt. Det går inte att förstå, ni kanske tror att ni vet. 'jag är ju också fan av ett band, jag förstår precis'. Men det GÅR inte att förstå när det kommer till McFLY, vi hör ihop, vi umgås, träffas på konserter och det känns som att vi har känt varandra i evigheter fast vi bara köat tillsammans i åtskilliga timmar. Och därför kallar vi oss för en familj, vi alla tillhör McFLY-familjen. Och det är så galet underbart att kunna säga det, var man än är, och vad som än händer har man alltid musiken, alltid minnena och alltid McFLYfamiljen.