The ballad
Jag hade en kompis en gång, han hette Arne.
Vi är inte så bra kompisar längre, han är 87 år och har sin katt Sigge som enda kompis.
Ibland tycker jag synd om Arne, han önskar att han fortfarande var ung, och jobbade som bokbindare.
Han saknar det. Innan han blev kompis med mig var han pedofil, och gift med 3 tjejer, samtidigt som han gosade med vem som helst. Sigge blev ofta ganska ledsen då, Sigge är en gammal katt ska ni veta, som inte hör till jordelivet, han är gjort av metall, och har ögon utav rödaste glödlampor. Ibland tror jag att Arne känner sig ensam även om Sigge är där, han säger inte mycket, och om han väl yttrar något består det av gnissel när han vrider sin vänsterarm två varv för mycket åt fel håll.
När jag och Arne var kompisar hade vi roligt.
Vi brukade köpa lakritspuckar och kasta glasspapprena på gamlingar som gick förbi på gatan.
Vi skrattade alltid gott i flera timmar efter. Nu har Arne blivit gammal, jag kastar inte papper på honom.
Ibland undrar jag om Arne önskar att han fortfarande hade 3 fruar, men dem lämnade honom, för flera år sedan, när han jobbade på ett sågverk och ville att hans fru Agata skulle hjälpa honom att bygga en lådbil att ha som fordon istället för häst och vagn, hon blev arg, och lämnade honom. Hans andra fruar Hagata och Sagata lämnade honom när han sa att han ville flytta till Antarktis, det ville inte dem.
Arne är en mycket intressant person, det finns mycket att skriva om Arne, inte mycket som är läsvärt egentligen men mycket finns det. Arne kommer leva vidare i många år till, och Sigge, men Arne lever egentligen inte längre, han är uppsatt på en stol med en ståltråd längst ryggraden så att han skulle se levande ut, dem trodde att Sigge inte skulle känna sig så ensam då. Fast Sigge lever egentligen inte heller. Men dem trivs med varandra.
Arne och Sigge.
