Like a soldier

Borta bra, men hemma bäst, säger man ju alltid.
Men i det här fallet vet jag inte riktigt om det stämmer, visst var det skönt att komma hem, men det var så mysigt och underbart där borta.
Alla var så snälla, och tog hand om varandra, i 10 dagar bodde vi med varandra och umgicks 24/7, det är lite svårt att inte acceptera läget då, det finns inte så mycket annat att göra.

Första dagen när vi kom dit och klev av bussen, stannade alla till, och stirrade mot byggnadena, okej, det kanske inte var det absolut finaste vi någonsin sett, men det skulle nog funka.
Vi åt middag och blev tilldelade rum efter önskemål.
Jag, Nate och Ida fick ett litet 3 mannarun, och LITET  var absolut rätt beskrivning.
Man kunde knappt gå i rummet, men det var gulligt, och man fick plats framför spegeln.
Jag och Ida låg i våningssängen och Nate i sängen som stod precis bakom.
Första dagen var det inte så mycket annat att göra än att bosätta sig och fixa rummen, men nästa dag var det upp klockan 7:30 för att klockan 8:15 ha andakt i kapellet.
Efter det var det frukost, vilket innebar en 5 minuters kö till brödrosten, men det fixade vi.

Nu kommer jag inte ihåg exakt vad som hände på exakt vilken dag, så jag sammanfattar lite och skriver var vi har gjort under veckan.

Såklart hade vi också undervisning, vilken under de första dagarna bestod av filmen "filmbibeln" , nämn någon som inte somnade under den filmen , den var jätte tråkig, men man fick i alla fall sova igen de timmarna man missade under natten. ^^
På eftermiddagen lekte vi lekar, eller hade kvällsmys som det kallades.
Alla kände sig som svullon hela lägret, med tanke på att vi åt 6 mål om dagen, hmm, inte bra.
Sen var vi på besök i Lummelundagrottan också, det var faktiskt coolt att se.
När vi, efter grottbesöket, skulle äta lunch märkte vi att det fanns aaaaalldeles för lite mat, så de sista fick äta den glutenfria maten, som enligt Fredrik (och alla andra) var väldigt äcklig.

En dag skulle Maria & Kimmie döpas, så då tog vi bussen ner till havet.
Där fanns en plats som våran busschafför Gösta hade cyklat ner dagen innan och utmärkt som döpplats.
Han var så söt :]
Sen skulle vi spela minigolf, med äventyrstema eller nåt sånt, men sen fick Nate jätte ont i magen, så jag och Ida spelade inte utan satt med henne.
Hon sa att det gjorde ont precis som det hade gjort på scoutlägret 3 veckor innan.
Det slutade med att vi fick åka in till sjukhuset, vänta där i typ ett halvt år innan dem kollade på henne, sen bestämde dem att hon skulle läggas in, hon hade fortfarande jätte ont så jag sov kvar med henne.
Under natten fick hon ännu ondare än tidigare, så dem fick ge henne morfin och andra saker för hennes fingrar domnade bort av droppet och för att hon andades fel. Sen sa dem att dem tyckte att om hon hade så ont så skulle hon opereras, så på morgonen bar det av upp till operartionssalen, först vart hon sövd, och så länge fick jag vara kvar, men såklart inte under operationen så då fick jag gå ner.
Väl där nere kom Micke & Anna och hämtade mig, vi hade kommit fram till att Nates mamma Gina skulle hinna komma till sjukhuset innan hon kom tillbaka från operationen så det var okej för oss att åka.
Sen fick vi även veta att Nates boyfriend Marcus skulle komma, GULLIGT av honom!
Nästa dag ringde Nate, och sa att hon skulle få komma hem, jag och Ida stod på övervåningen och blev JÄTTE CHOCKADE " Va Ska du få komma hem skrek jag" Och Ida upprepade exakt det jag hade sagt , "Jaa, idag " säger Nate "VAAAA, idag skrek jag" och Ida upprepade såklart igen.
"Aa, nu" så hon "Vaaaa nu skrek jag", Ida började springa ner för trappan, men jag tyckte hon var för seg så jag puttade henne en bit (a)
Sen åkte vi med PH till sjukhuset och hämtade våran älskade Nate, och såklart hennes pojkvän som skulle sova hos oss en natt.
Sen fick Nate ont igen, så hon fick alvedon, fast det värsta var när hon började hallucinera, det kan jag erkänna var jätte läskigt.
Men sen "vaknade" hon efter ungefär en timme, och då skulle hon absolut med till kyrkan och vara med på andakten, det var ju trots allt den sista.
Så Nate kom med, och jag fick gå min sista kyrkogårdsrunda.
Fast under den andakten var det nog ingen som grät, vilket nästan alla gjorde när vi hade våran sorgdag och bara pratade om sorg hela dagen, det var tugnt , men ändå skönt , att veta att man kunde prata med alla där och att dem förstod och brydde sig.

Det var verkligen några riktiga vänner man träffade under lägret.!
Hela lägret var underbart, trots att vissa saker inte var roliga, exempelvis vissa av lektionerna , som glömde man det helt och hållet när allt det roliga kom.

Så alla som var där , Tack :) <3