Like a soldier

Kan tala om för er käre bloggläsare att mitt liv har tagit en drastisk u-sväng och jag hatar förtillfället nästintill alla utom de sta människor jag pratar med på msn för tillfället. Varför kan inte alla människor vara som jag så hade världen varit perfekt?

Jag är kär. kär kär kär.
Och jag vet inte i vad. Det är inte en människa, absolut inte höstvädret och inte någon fin serie som går på tv.
Jag sprider bara lite kärlek över allt just nu, ingen fin kärlek, som de flesta letar efter. Inga romantiska hemmakvällar med tända ljus och enrique iglesias på låg nivå i höstmörket, och inga söta ord som jag älskar dig och du är så fin. Men kärlek på mitt sätt -- på ett sånt sätt som de flesta skulle rygga undan för och undra vad i hela friden människan sa när denne yttrade de orden. Men för mig känns dem fina och underbara, när något inte är speciellt för alla andra blir det det för mig, min alldeles egna härliga känsla som jag inte behöver dela med 9 miljarder hungriga kärlekssökande på denna jord. Det känns viktigt för mig, inte att någon av det motsatta könet som säger vackra ord och tvingar fram att dem älskar mig för att dem tror att det är det jag vill höra eller lägger ett varmt finger mot min kind en fredagskväll trots att det finns en halv miljon platser han hellre skulle besöka i det tillfället. Känner man verkligen varandra då? Det är inte kärlek.

Yoghurt, te, twitter, McFLY och gulliga kommentarer i min blogg.
Kan denna kvällen bli så mycket bättre?

Ja, det är självklart att den kan, läs mina senaste blogginlägg så är det ju ganska självklart att det kan bli otroligt mycket bättre än just nu. Men denna sekund är jag rätt nöjd med tillvaron, skulle inte ha något emot att sitta på någon mysig musikklubb i London tillsammans med en pojk som Danny Jones, sippa på någon söt drink och lyssna på mjuk gitarrmusik sådär på kvällen. Nej, nu skulle jag bara dra ett skämt för er och se om ni reagerade, det lät ju inte direkt som Danny på beskrivningen eller hur? Hade jag satt mig in i en kväll med honom just nu hade jag beskrivit det som följande; jag önskar att jag var med den galet heta Danny Jones på en vild nattklubb i London, med alldeles för många drinkar och sömn in på morgonkvisten bredvid en dyngrak snygg pojke och vakna upp ful och äcklig på morgonen och ta en gemensam dusch för att sedan äta en bakisbrunch och fortsätta festa senare samma kväll.
Sounds more like him? Totally do!
And we all love it.

Filmen idag berörde mig så enormt mycket. Inget puttinutt slut och ingen perfekt historia. Bara något som var så nära sanningen att det var sjukt. Och jag grät, och grät, och grät. Jag gråter alltid till film, men det här var något utöver det vanliga. Martina grät bredvid mig och de andra människorna i salongen satt och småsnörvlade och fick en liten tår i ögat. Den var väldigt fint gjord, fint filmat, fina citat och fina människor. Den gav mig något att tänka på, vad betyder egentligen och hur långt går man för att göra som de man älskar vill? Personligen har jag ingen aning, men den som gjort filmen verkade ha det, eller i alla fall ha funderat på ämnet mycket. Jag önskar att jag hade en storasyster eller en storebror, det gör jag verkligen.
Allt för min syster heter den, lägg det på minnet.

Nu tänker jag tjata om det ämnet jag vet att hälften av er hatar och hälften av er älskar. Men helt ärligt kan jag inte bry mig mindre om er som skiter i det jag ska skriva om. Det finns inget som säger att ni behöver läsa det här inlägget så isåfall kan ni ju hoppa här ifrån och fortsätta med era små liv istället för att kommentera att jag bloggar om samma sak äääännu en gång.

Självklart är det McFLY jag vill prata om. Och tro mig, det kommer jag vilja göra lång tid framöver, det finns ett fint ord man kan kalla för Mcgig-depression, det är något vi McFLY-fans ofta drabbas av när vi kommer hem från gig, man vill se mer, vara där igen, och bara vara där hela tiden. Bosätta sig vid en hård stålbarriär i ett kvavt rum utan vatten med tusentals pushande människor bakom sig. Svetten rinner, man totalkrossas, skriker, gråter, slåss, skrattar, ler, sjunger, och bara älskar allt. Det går inte att förstå, ni kanske tror att ni vet. 'jag är ju också fan av ett band, jag förstår precis'. Men det GÅR inte att förstå när det kommer till McFLY, vi hör ihop, vi umgås, träffas på konserter och det känns som att vi har känt varandra i evigheter fast vi bara köat tillsammans i åtskilliga timmar. Och därför kallar vi oss för en familj, vi alla tillhör McFLY-familjen. Och det är så galet underbart att kunna säga det, var man än är, och vad som än händer har man alltid musiken, alltid minnena och alltid McFLYfamiljen.

Även min kära älskade underbara favoritblogg kommer jag infektera med lite inslag av hat idag. De idiotiska jävla satans brasilianska McFLY-fansen envisas med att hacka facebooks och ta bilder.
 They are private for a fucking reasons you retards!!!

Anyway, när vi har det avklarat kan jag gå tillbaka till att vara söta rara, lilla pluggar-Sandra som precis insett att hon faktiskt kunde mer om Dante och hela medeltiden-faderullan än vad hon trodde. Pluspoäng till mig denna fina dag. Tänkte nästan även vara så generös att jag delar med mig av en liten bild med min gullegulle-rosett som jag fick av min fru idag. Vad tycks?

 Missa inte G som i gemenskap idag, jag älskar den, befinner sig på tv4 + om en halvtimme ungefär.
Jag ska bege mig iväg till Robin och umgås med honom, Maja och Max.
Vi ska se den underbara filmen, och jag kan nästan garantera att ingen av dem kommer tycka om den, men den är så fin på något sätt. Det är något speciellt med gamla filmer, det fula språket, det dåliga skådespeleriet och de självklara handlingarna, men ändå så ... personligt, intressant och ovanligt.
Det är underbart. Missa den inte, ni kommer ångra er.

Har du skrivit en sång någon gång?
En sån där som innehåller ditt hjärtas innersta tankar, om ett hjärta nu har sådana.
En sång där du kan dela med dig om exakt vad du vill, även om de flesta inte alls förstår vad du försöker fömedla. Att uttrycka sig på ett sätt som kan beröra så många och som kan släppa ut så mycket instängda känslor är underbart, ingen annan förstår. Vad menar hon? Vad handlar texten om? Men ändå sätter den sig rakt i deras hjärtan, och placerar sig sådär alldeles perfekt i hjärnbanken, där du lagrar alla minnen och alla ord du inte vill glömma. Och när du tänkt på dessa ord tillräckligt många gånger, stoppar du tillbaka dem i bildfacket, för att plocka fram i tid och otid och för att påminna dig om de underbara tillfällena du fått av den lilla ljuspunkt som ska kallas livet.

Jag är väldigt tacksam, ska jag tala om för er. För allt, helt ärligt.
Allting jag har lärt mig av världen, och av alla jag lever med, jag älskar er tror jag, allihopa faktiskt, för utan er hade inte jag och inte världen varit som det är idag. Och vad hade då hänt?
Jag är tacksam för förra helgen, för de nya flickorna jag träffade, för mina vänner som jag kommer ännu närmre än innan, om det nu var möjligt. Och för mötet med de fyra individer som inspirerar mig mest i hela världen, jag älskar er också. Och när jag bäddar ner mig i min säng ikväll, tänker jag på er och på vad som försigår i era liv just den sekunden, jag kan nästan se er framför mig, så mycket vet jag om er och så mycket kan jag lista ut av att bara lyssna på eran musik. Om ni sitter hemma i soffan, tillsammans med katten och flickvännen och bläddrar bland alla tvkanaler, är ute och tar en kvällscigarett tillsammans med några anonyma kompisar, eller sover som en stock bredvid två små hundar och en trött flicka, eller gör gatorna osäkra tillsammans med bekanta och obekanta och inte träffar på sängen förrän långt in på imorgon. Det kan jag se, och det gör mig ändå lycklig, det betyder att jag kan se fram emot något, inte bara att bo kvar på samma plats göra samma rutiner varje dag och träffa samma människor varje dag. Det ger mig ett hopp om förändring. Livet blir vad man gör det till, och trots att man spenderar åtskilliga timmar med samma människor varje dag, behöver det inte betyda att man förlorar sig själv. Skillnader attraherar, som man så fint brukar använda fast med engelska ord. Och det är sanning det, och det tackar jag för.

 
 

Det här blir mitt sista inlägg innan Holland.
Dags att gå och sova, ska upp om några timmar och göra frukost till min käre mor SOM FYLLER ÅR IDAG!

Puss på er alla, vi hörs när jag kommer hem igen,
och jag kommer uppdatera på twitter!
twitter.com/Saaaandra

Packar för fullt! Eller iallafall halvfullt.
Två små dagar kvar tills vi åker och fyra till McFLY.

Jag tror nog att jag kan kalla mig lycklig för tillfället!

Måste bara berätta om hur kul vi hade det på historian idag.
Vi har valt en målning att analysera och berätta om och jag och Linnea skulle redovisa vårat arbete om 'The Virgin of chancellor rolin', värt att nämnas är ju att vi inte hade något att redovisa, vi trodde att man bara skulle skicka arbetet.

Vi får våran vanliga snilleblixt 'ahh, vi improviserar och hittar på' , vi går ju trots att teater.
Vi möts av våran lärare Pelles kommentar 'ah, den här har ju ett väldigt tungt budskap'
Lite smånervösa men fortfarande proffesionella pratar vi på tills någon nämner att det SÅKLART är jesusbarnet och jungfru maria som är motivet på tavlan, något vi självklart inte ens tänkt på.
Helt plötsligt har hela våran historia handlat om ... ingenting.

Lyckad redovisning, MVG skulle jag tro.

Det är kärlek på hög nivå.

#7

Dagens citat;

"När någon berättade för mig att världen kommer att styras av kvinnor 2100 svarade jaf "Fortfarande"?"

- Winston Churchill

Nollningen igår var superrolig! Våra ettor var jätteduktiga. 
Dem gick från stureplan till humlan och sjöng 'Jag är en nolla!'
Dem blev nog nästan lite rädda för oss i början, men när vi väl skulle stan i grupper hade iallafall min grupp jätteroligt.

Sen drog jag vidare till tanto och umgicks med Robin och hans kompisar.
Det var trevligt.

Och idag ska jag passa min jättesöta kusin Theo tillsammans med min mor och mormor.
Får ta med mig kameran så får ni se hur underbart gullig han är!

Och om 6 dagar åker jag till Holland!

pusspusspuss.

Jag och Linnea sitter på kulturhistoria nu, vi borde jobba, men det gör vi inte, såklart.
Har jag någonsin sagt att jag inte kan koncentrera mig när 15 andra perosnen pratar i 10000 decibel i bakgrunden? Det kan jag iallafall inte. Så det blir hemmajobb ikväll, efter fotbollen såklart, den missar jag inte.
Vem kommer och ser den med mig?

Linnea är söt, visste ni det?
Men vi har precis börjar med en ny diet och vi får inte äta socker, så jag kan inte äta upp henne.
Jag känner mig lite ledsen över det, men jag får iallafall vara i hennes närvaro hela dagarna och andas in lite av hennes sockerdamm, det gör mig lite gladare.

Är det någon som vet något om tavlan 'The Virgin of Chancellor Rolin'?  
Det gör nämligen inte jag, och det skulle jag behöva veta, annars kommer det här bli ett mycket intressant arbete.

Jag har ont i huvudet idag också.
Och nu ska jag ändå försöka jobba mig igenom den här lektionen och mer än 2 timmar psykologi med tråkgubben Harry, jag tycker att jag förtjänar ett Nobelpris för att jag försöker så hårt.

puss

Tiden läker alla sår?

Är det någon som har upptäckt att den gör det?
Den kanske mildrar och helar lite grann på något litet hörn,
men läker... Det har jag väldigt svårt att tro.

  

Vila i frid.

Jag hade en kompis en gång, han hette Arne.
Vi är inte så bra kompisar längre, han är 87 år och har sin katt Sigge som enda kompis.
Ibland tycker jag synd om Arne, han önskar att han fortfarande var ung, och jobbade som bokbindare.
Han saknar det. Innan han blev kompis med mig var han pedofil, och gift med 3 tjejer, samtidigt som han gosade med vem som helst. Sigge blev ofta ganska ledsen då, Sigge är en gammal katt ska ni veta, som inte hör till jordelivet, han är gjort av metall, och har ögon utav rödaste glödlampor. Ibland tror jag att Arne känner sig ensam även om Sigge är där, han säger inte mycket, och om han väl yttrar något består det av gnissel när han vrider sin vänsterarm två varv för mycket åt fel håll.

När jag och Arne var kompisar hade vi roligt.
Vi brukade köpa lakritspuckar och kasta glasspapprena på gamlingar som gick förbi på gatan.
Vi skrattade alltid gott i flera timmar efter. Nu har Arne blivit gammal, jag kastar inte papper på honom.

Ibland undrar jag om Arne önskar att han fortfarande hade 3 fruar, men dem lämnade honom, för flera år sedan, när han jobbade på ett sågverk och ville att hans fru Agata skulle hjälpa honom att bygga en lådbil att ha som fordon istället för häst och vagn, hon blev arg, och lämnade honom. Hans andra fruar Hagata och Sagata lämnade honom när han sa att han ville flytta till Antarktis, det ville inte dem.

Arne är en mycket intressant person, det finns mycket att skriva om Arne, inte mycket som är läsvärt egentligen men mycket finns det. Arne kommer leva vidare i många år till, och Sigge, men Arne lever egentligen inte längre, han är uppsatt på en stol med en ståltråd längst ryggraden så att han skulle se levande ut, dem trodde att Sigge inte skulle känna sig så ensam då. Fast Sigge lever egentligen inte heller. Men dem trivs med varandra.
Arne och Sigge.

Var det någon som såg Morden i Midsomer?
Hur som helst handlade det om något å trevligt som incest. Förutom morden var det nästan en kopia utav pjäsen vi 
läser på kultur och idéhistorian. Syskon som blir kära och som gifter sig med andra. Man blir nästan van vid det. Tänk om du skulle vara tillsammans med din bror eller syster, hade det känts normalt?
I would guess not.

Vi har ett litet ordspråk som vi brukar använda på scouterna, där vi alla är som en familj.
Icenst, incest, familjefest. Jag tyckte det passade vid det här tilfället.

Jag har vaknat och känner mig faktiskt utvilad, ja, det låter helt sjukt men så är det, jag Sandra Söderberg är utvilad. Om en stund ska jag bege mig iväg till min vita springare, eller så vit är han förstås inte, och springer så bra gör han inte heller. Men hur som helst ska jag ut till min medryttarhäst!

Intressant fakta är ju att detta blogginlägg tog cirka 20 min att skriva p.g.a. min mellanslagsknapp.

Brukar ni kolla på kriminalserier på tv? Hur som helst är det ett citat från Cold Case, tror jag att det var, som jag inte kan glömma. Jag tror att det var ungefär 2 år sedan jag såg det avsnittet.

Det var 3 pojkar som hade tagit livet av sig, tillsammans genom att hoppa från ett höghus.
Dem insåg att de hade ingått en pakt och när de kollade igenom deras årsbok såg dem att följande ord fans skrivna som beskrivning. 'bloody but beautiful', 'from heaven', 'we fall'.
Vilket tillsammans bildade 'bloody but beautiful we fall from heaven.'

Bloody but beautiful we fall from heaven,
sen den dagen har jag inte riktigt kunnat släppa dem orden och handlingen bakom dem, även om de bara var ihopskriva för ett avsnitt i en serie. Jag tänker på dem ibland, orden som blev en underbart stark mening, och om de tre pojkarna, som kände sig precis som de beskrev det för alla andra, som aldrig förstod vad de menade.

Ibland har jag svårt att förstå, hur vissa människor kan få ord att låta så starka, och skriva saker som berör så många, varför kan inte jag det? Varför tänker jag istället på andras ord, och hur de kände och tänkte och hur de var när de skrev dem där orden, berättelserna och sångerna.
De har fått gåvan att uttrycka sig i något som jag aldrig glömmer och som jag önskar att jag kunde förmedla vidare, förmedla känslan som jag får när jag hör dem orden vidare, till nästa som kan behöva dem.
Dessa ord berör mig, och jag älskar det.

Det har inte blivit något bloggande på 4 dagar, anledningen ? Jag har haft ett liv, haha nä, skämt åtsido, min mellanslagsknapp funkar knappt överhuvudtaget för tillfället, vilket gör att jag snart kommer ha konstant träningsvärk i min tumme eftet allt slagande på den.
Hur som helst lär det bli ganska ont om inlägg en stund framöver om jag inte skriver från en annan dator eller jag mirakulöst lyckas få en ny inom en snar framtid.

Nu väntar jag hur som helst på att min tröja ska vara klar i torkskåpet så jag kan fixa klart mig inför dopet av min sötkusin Theo! Jag ska försöka få några bilder så får ni se sen. Självklart är det PH, the one and only som är prälle. Var mycket längesen jag träffade honom så det blir trevligt.

pusspuss!

"Han är en bricka i ett stort spel här, inte den självklara stjärnan."

- Dagens kommentator om Zlatans nya plats i FC Barca.