Roller Coaster;
Ibland förvånar jag mig själv.
När jag inser hur mycket jag verkligen tror att jag förstår men egentligen inte förstår någonting.
När helt plötsligt allt försvinner under fötterna på mig.
Dessa dagar då allt bara är ett stort frågetecken och jag knappt kan komma på vart jag egentligen är.
Dem dagarna har jag börjat fundera mycket över, varför förstår jag det här nu?
Varför har jag inte vetat allt från början, och varför finns jag egentligen.
Den frågan.. Jag vet så många som blir rasande om man ställer den frågan och bara säger "Men sluta dra upp det där om varför man finns", varför blir dem så arga över det egentligen?
Kanske för att man äntligen funnit något som dem inte förstår,
som gör även dem osäkra,
hur kommer det sig annars att människor reagerar så annorlunda på frågan?
Att vissa bara svarar att dem inte vet, och att andra börjar skrika.
Är det för att det är något dem inte förstår?
Något som förvirrar dem i det annars ganska alldagliga livet.
På senaste tiden har jag fått höra mycket jag inte vill höra,
ändå förvånar det mig inte längre.
Jag tror inte att något kan förvåna mig längre.
Jag har hört och läst så mycket, att jag har blivit immun mot chock.
Det finns fortfarande människor som försöker säga saker till mig som ska förvåna mig och tycka att dem har varit med om något otroligt speciellt.
Men jag fungerar inte så,
det enda jag blir förvånad av är hur jag ser på andra människor, hur jag ser hela världen.
Ibland känner jag mig odödlig, det känns som att inget kan nå mig, och som att jag lever i en dröm.
En dröm jag aldrig kommer vakna ur,
som om jag är en ängel som har blivit sänd till att ta hand om alla andra och aldrig bli skadad själv, utan att jag vet om det.
Allting har blivit så annorlunda sen jag senast tänkte efter,
nu finns det inget som riktigt gör mig arg, ledsen eller glad, allting är bara en illusion.
En kuliss som finns för att gömma hur det verkligen är.
Den dagen jag inser hur allting verkligen är, kommer bli en chock för mig, det vet jag.
Då jag inte längre kommer leva i en dröm, och blir medveten om att jag måste leva mitt eget liv, på riktigt.
På något sätt vet jag att jag kan tänka på ett annat sätt än många andra, jag har alltid två sidor att tänka ifrån.
Jag ställer mig inte på "De godas" sida när jag inte vet vad det handlar om,
jag kommer oftast på bra saker med den andra sidan.
Det skrämmer mig ibland, att alla andra tycker på ett sätt och jag helt tvärtemot, men det finns inget annat sätt att tänka på.
Jag är inte rädd för att säga vad jag tycker, jag är rädd för mig själv, som tycker på det sättet.
Jag vet att alla tycker att det är fel, att alla tror att jag säger det jag gör för uppmärksamhet eller bara säger "Det där kan du inte säga högt",
Varför kan jag inte det?
Varför vill dem inte att jag ska uttrycka mina känslor bara för att det inte är deras?
Jag får tycka vad jag vill, bara jag tycker som alla andra.
Men det funkar inte så, mina hög tankar om allt kommer alltid finnas där, jag kommer alltid undra varför vi placerades här och ingen annanstans.
Alltid sitter jag insjunken i drömmar och funderar på hur det kunde ha varit, om det inte var som det var nu.
Dem andra, dem struntar i att vilja veta och är glada att de finns istället, men varför kan inte jag också tänka så?
Varför måste jag hela tiden få ett djupare svar på det hela?
Den enda som förvånar mig är jag själv.