Like a soldier

Vad ska man göra, när man fascineras av någon man egentligen borde tycka väldigt illa om?
Och hur kommer det sig att de flesta psykiskt störda personerna är så enormt smarta?  Det är ju förstås det som gör dem till dem de är.
Tänk att kunna göra som dem gör, jag säger inte att jag vill bli mördare, men att ha den makten att kunna göra det, det måste vara en stor känsla.
Och hur kommer det sig att de här personerna alltid hittar sina anhängare?
Om jag skulle gå ut och försöka starta en sekt, en mordgrupp, eller vad som helst, jag hade aldrig fått så många som följde mig som de här stora ledarna har.
Det måste egentligen bero på att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, veta hur man ska påverka folk och vilka man ska "ge sig på".
Det måste vara något speciellt med dessa personer, något som gör att de verkar så ... snälla. annars hade ju inte alla dessa människor följt dem, om de bara trodde att de var hemska mördare.
Det som händer är ju det att de här ledarna får personerna att känna sig delaktiga, som i en familj, en familj som alltid skyddar en no matter what och som alltid vet vad som ska hända och hur man ska tackla allt.

"These children that come at you with knives, they are your children. You taught them. I didn't teach them. I just tried to help them stand up."

Många smarta ord kommer ur dem här människorna, speciellt ur denna man, men som sagt, man vet aldrig vad som är sanning och vad dem bara hittar på.
Som Marilyn Manson sa, det smartaste jag någonsin hört den mannen säga. "På riktigt. Det finns inget som är riktigt man väljer bara den lögn man tycker bäst om".
Det är så det är, det är ingen som vet vad som är sant och inte, men man ställer sig på olika sidor av sådant man värderar och sådant man tror är sant.
Det finns inga som tycker och tror likadant och allting, det betyder inte att det är någon som har rätt och alla andra har fel.  I slutändan finns det ingen som har rätt, alla har fel, vi tror på folk, som bara säger sånt vi vill höra, och ändå intalar vi oss själva att det här är sanningen, för att det är det vi vill tro.
Ibland önskar jag att jag var psykiskt sjuk, att känna att man har den kontrollen över något och inte kända att något kan störa en.
Det måste vara en fantastiskt härlig känsla, tills den dagen man vaknar upp och inser att det inte är som man trott, och då är det redan försent att ändra det, då finns det ingen annan väg än att fortsätta på samma sätt som man gjort tidigare, även om man insett att det är fel.
Det finns inga riktiga ledare, det finns bara människor som är bättre på att uttrycka sina känslor och idéer än andra, och det är dem vi lyssnar på och tar efter, även fast de inte alltid är dem som har bäst idéer.
Men det känns alltid tryggare att följa någon, som man vet inte har helt rätt, än att bara följa sig själv och inte kunna luta sig mot någon annan när allting går åt helvete.

Människan jag har skrivit om anses vara en av världens värsta, en mördare, som själv säger att han aldrig har mördat någon.
Han säger att han är en människa som försöker hjälpa andra att orka leva och orka vara dem de är.
Han skapade den familjen människorna letade efter och de hittade något de vågade anförtro sig åt.
Trots allt det så kallade onda han skapade, så är det sant som han säger, det var föräldrarna som skapade de här barnen, han hjälpte dem bara att stå på fötterna.
Man kan välja hur man vill vara, och vem man vill gå efter, dessa människorna valde, han gjorde det dem ville att han skulle göra.
Och ändå är det han som blir straffad trots att folket skapade honom.

Vissa människor måste man bara beundra.