practice makes perfect.
Det finns en man som alltid kommer att få mitt hjärta att slå tusen gånger fortare, en man som har inspirerat mig så galet mycket sen jag var liten och som jag skulle göra allt i världen för. Den här mannen är för underbar för att förstå, jag tror att det är svårt för de flesta att känna samma känsla som jag får när hans röst letar sig hela vägen från mina öron till resten av min kropp. Han får mig att vilja göra så mycket saker. När hans musik strömmar genom min kropp känns det som att jag kan ta över världen, det gör verkligen det. Och det är en sån underbar känsla, jag kan inte låta bli att le, att sjunga med, och stampa takten, helst offentligt också. Men i dessa stunder kunde jag inte bry mig mindre om att folk tycker att jag är konstig, faktiskt är det precis det jag vill. Då har jag vunnit en del av världen, folk lägger märke till mig och när de kliver av tunnelbanan på den station de planerat berättar de för sina vänner om den konstiga flickan som mimade och satt och log på tunnelbanan, och det är något jag undrat över länge, vem är den där konstiga flickan? Som mannen på bilden förmodligen skulle säga, eller i alla fall har sjungit en gång i tiden "is that you baby, or just a brilliant disguise?" nu är jag ju dock inte på väg att skilja mig från honom som kvinnan texten handlade om, men ibland känns det så. Som att varje dag jag lever är en dag som skulle ha spenderats med honom, som om jag flyttat från möjligheternas land till sverige och lämnat kvar världens bästa. Och då önskar jag att jag kunde födas på nytt, och få uppleva storheten hos en av de människor jag beundrar mest i hela världen. Och det är ett långt inlägg jag skriver, och ändå kan jag knappt få plats med en tiondel av det jag skulle vilja säga. Men jag älskar dig, jag gör verkligen det.