Like a soldier

Jag har inte bloggat på 3 veckor, vilket är för att det finns ett inlägg jag känner att jag måste skriva innan jag skriver något annat. Ett inlägg som jag har dragit mig för att skriva, för att jag inte kan beskriva det tillräckligt, och för att jag inte vill behöva gå igenom det igen. Men det behövs, för min del och för att jag någonsin ska kunna skriva något annat på den här bloggen.

Den 5e juni och den 1a juli försvann två personer som inspirerat mig och berört mig oerhört mycket.
Famor och farfar.
Under de senaste åren i mitt liv har de funnits så nära som en trappa över mig, det har varit besök varje vecka, farmor lämnade tidningen på torsdagar, jag kom upp och fikade, kollade på finsk tvkanal och lyssnade på farmor som pratade om den senaste finnen eller spanjoren hon pratat med när hon varit i mataffären.
Farfar satt lite småtyst i sin fåtölj som vanligt och skrattade när man pratade om något roligt och gav en kram och yttrade sitt 'hehe ja, tack älskling' när man kramades till hej då.

Att se dem åka in på sjukhus var jobbigt, hemskt och ändå inte oväntat.
Det är den delen när man pratar om att dem ska få komma hem, och att dem ska slippa ligga där längre som gör ondast att tänka på.
På måndagen skulle de få flytta hem till lägenheten igen, men fredagen innan kunde farfar inte leva längre.
Och jag kommer ihåg det otroligt noga, jag plattade håret, det var morgon och vi skulle ha utspark för 3orna i skolan.
Tina ringde och berättade, och jag grät hela dagen, på bussen, i skolan, när jag kom hem, helt ärligt trodde jag att farmor skulle försvinna först, så det blev en chock, jag hann inte ens säga hej då.

Med farmor var det både lättare och svårare,
det var jag mer förberedd på, jag var där flera gånger, och bara tittade på henne, klappade henne på armen, höll henne i handen och pussade henne på kinden.
Till slut orkade hon inte prata, och om hon väl samlade krafter till att säga något var det på finska.
Sista dagen önskade jag att hon skulle få somna, även om det känns hemskt att säga det, eftersom jag vet att hon ville leva, så skulle det inte bli bättre. Och att kämpa för att få ligga några dagar till i en sjukhussäng är inget någon behöver kämpa för. Det är inget sätt att leva på. Hon kunde inte prata, inte dricka, eller äta, och orkade knappt hålla ögonen öppna, men det kändes bra att vara hos henne, och veta att hon var medveten om att man fanns där.
För jag älskar henne verkligen, och jag vet att hon visste att jag fanns där, och att de andra fanns där, och vi fanns där för henne, för personen hon var, inte något annat. Inte för att få ärva något när hon hade gått bort, eller för att låtsas vara en bra släkting. Vi var där för att vi ville, och för att farmor förtjänade det.
När pappa ringde dagen efter behövde jag egentligen inte svara, jag visste redan var han skulle säga, och på ett sätt kändes det skönt att hon fick slippa allt, men jobbigt, jag kan fortfarande tänka på telefonsamtalen med henne och höra hennes röst i mitt huvud. Den underbara rösten som älskade att prata och som alltid kallade mig älskling och sa att jag skulle krama mamma från henne.

Det allra jobbigaste med det hela, förutom att dem båda två är borta och inte kommer leva någon annanstans än inom mig är det farmor sa några dagar innan hon gick bort.
Vi skulle precis gå, jag pussade henne hej då, höll henne i handen när hon tittade på mig, fick tårar i ögonen och sa 'jag hoppas jag inte dör.'  Det är nog det absolut svåraste jag gått igenom, eftersom vi blivit ditringda den dagen för att dem trodde att det kunde vara hennes sista, och jag förväntade mig nog att hon skulle vilja gå bort, att hon inte orkade mer. Och så visade hon att hon fortfarande ville vara kvar, och det var enormt tungt.

Men jag vet att hon inte ville leva som hon gjorde, och för allt i världen hoppas jag att hon just nu befinner sig på middagen, tillsammans med farfar, hennes syster, mamma, pappa och resten av släkten.
Det var därför hon ville åka, och mer än allt hoppas jag att hon vet att vi alla fortfarande tänker på dem, och älskar dem, och saknar dem, något vi alltid kommer att göra.

Det är glädjeblandad sorg jag känner för dem, för att de slapp smärta och får leva bland drömmar och evig lycka.
Men den dörren jag ser varje gång jag kommer in genom porten får mig att önska att de inte behövde leva där riktigt än.
Jag älskar er, för alltid.

Bruno Lundström, 5.06.09 ♥
Kaija Lundström, 01.06.09 ♥