England.
29:e : Efter trött morgon satte vi oss bilen och min mor körde oss till Arlanda. Att sista på en flygplats är ju inte megakul, men tiden gick fort och till slut var vi finally framme.
Köpte Oystercard och tog Underground direkt till Picadilly och därifrån var det inte mer än typ1 minuts gångväg till hostelet. Självklart (?) kunde vi inte checka in eftersom de hade stängt av elen för tillfället, vilket menade att hissen inte funkade så vi fick släpa våra resväskor 4 våningar, muskler here I come!
Efter några timmars vandrande på stan gick vi tillbaka till hostelet och fick äntligen checka in, våning 7, högst upp, kunde det bli bättre. Klädde upp oss lite och gick ut på stan och åt middag, några jättetrevliga britter satte sig bredvid oss (alla dessa britter, så otroligt trevliga!). Vi hade ett samtal om allt mellan himmel och jord i kanske 1½ timme, sen bestämde vi oss för att hänga på stan. Vid 2 någon gång låg jag i sängen, och sanna mina ord, det var ISKALLT i rummet. Centralt ja, men är du en som fryser mycket ska du inte välja Piccadilly backpackers!
30:e , väcktes av väckarklockan vid 8, kändes som att jag bodde i ett isblock (vilket jag som tur var inte gjorde). Upp och klädde på oss och begav oss för att äta den traditionella lunchen på Donken. Efter det begav vi oss mot Hammersmith och HMV Apollo. När vi kom dit satt redan 17 personer och köade.
Tro mig, dagen blir lååååång när man bara sitter i kö och den man åker med bestämmer sig för att sova direkt, men hur som helst fanns flera svenskar där vilka jag mest umgicks med dagen efter (och under natten då vi spenderade 3 timmar med att leta efter en toalett).
Två trevliga poliser vid namn Peter och Oz (sp?) gjorde oss sällskap flera timmar under sena kvällen/natten och frågade t.o.m efter våra facebook namn, hm, borde poliser göra sånt?
1:a , Kan ju inte påstå att jag sov något under natten så kan väl knappt säga att jag vaknade. Men köandet fortsatte, med en aning solbränd kropp och en kamera mindre, javisst, men fortsatte gjorde det.
Efter att ha letat efter Amandas kamera ett tag gick vi till polisen och anmälde det, och sen ... chockerande nog, fortsatte vi köa. Som tur var hade vi som övernattade fått nummer så vi kunde lämna kön medan alla de som inte hade det stod upp hela tiden, vilket jag inte förstod varför, alla vi andra satt iallafall.
När kvällen började närma sig blev det ääääntligen tur att börja fixa kön och göra oss beredda, vid halv 8 öppnades dörrarna och alla rusade såklart in, trots vakternas 'don't run, take it easy' , säkert lixom, vad förväntar dem sig.
Jag stod precis emellan Amanda och Alice (?) som hade varit på massor av UCAP datumen.
Precis efter David klarade hon dock inte vara kvar, och ville bli utburen, väldigt synd för henne men tur för mig, som lagom till McFLY hamnade front row. Och nu tänker jag sluta min beskrivning för vid just det här tillfällen som kommer efter kommer det enda i hela världen jag aldrig kan förklara.
Så snabbspolning, efter att ha dödat min röst och sett klart konserten kutar vi till tåget och efter lite om och men vilket tåg vi skulle på är vi påväg mot Southend för att köa till konserten dan efter.
När vi pratar på tåget säger helt plötsligt en kille 'det är lite kul, jag har pluggat franska i 10 år och aldrig förstått något, förutom nu, när jag förstod två ord.'
'men, svarar vi. Vi pratar ju svenska.'
'öh ... jaha, öh, don't mind me, I'm an idiot!!'
Efter ett tags tystnad börjar vi såklart ändå snacka med honom och låt oss säga att mannen var en väldigt trevlig figur på 27 bast. Svenska fotbollsspelare var han förtjust i, och han hade en BlackBerry, vilket gjorde mig förtjust i honom!
Väl framme i Southend tog det några ögonblick att hitta till Cliffs Pavilion men sen kan jag erkänna att jag somnade efter bara några timmars pratande med de andra i kön.
2:a ,
Väldigt skönt var det att vakna, varmt och kände mig hyffsat utvilad, helt sjukt hur varmt det kan vara inne i en foliefilt, en satans tung jävel. Hur som helst, samma kösystem som på Hammersmith, och efter en hel dags ytterligare köande var det dags för insläpp. Och än en gång kan jag ju sluta förklara här eftersom McFLY är något som man inte kan få förklarat för sig, antingen förstår man det, eller så gör man det inte, och ni som läser det här (om någon nu har orkat göra det) förstår det förmodligen inte överhuvudtaget.
Men hur som helst sjöng Danny Falling in love till mig och Amanda, vi stod front row igen och han satte sig på huk framför oss, spelade, och kollade in i våra ögon medan han sjöng, och jag är så kär i den låten, och hans ögon, ni förstår inte vilken magi som befinner sig i hans ögon, jag trodde jag skulle dö!
Sen lyckades jag mirakulöst få Dougies plektrum, alla såg att han kastade ut det utom jag verkade det som.
Jag kollade på min axel och undrade 'va fan är det där', hoppsan Dougs plektrum, aja, tänkte jag och stoppade ner det i bh:n innan 700000 tjejer bakifrån pushade på och började leta efter det (haha, lixom).
Efter konserten köpte vi det som köpas skulle i merchen (som snodde 20£ av mig, jävla skitsak) och begav oss sen till mysigaste hotellet i hela världen.
3:e,
Hade sovit SÅ bra men kan lova att jag hade hyffsat ont i huvudet efter jag vaknade med ett ryck av att Amanda frågade vad klockan var, HELVETE, fem över 11 och utcheckning var klockan 11, bara att kasta ner sakerna i väskan och bege sig därifrån, jävligt tur att alla som jobbade där var så trevliga och inte alls verkade bry sig.
Tillbaka till London och vårat ishotell.
Självklart var det massa fransmän, polacker och allt vad dem nu är som itne kan prata någon som helst engelska, olyckligtvis var jag tvungen at prata med dem eftersom de abolut inte vet hur man lämnar folk ifred.
Jag och Amanda gick ut och åt middag, och tro mig, det var det STARKASTE jag ätit i hela mitt liv. Att äta middag på 2 minuter är hyffsat smidigt, men just i det tillfället kändes dessa 2 minuter som 200år.
Nej, aldrig mer biffsallad på The Blue Lagoon! (eller vad det nu var stället hette).
Vi bestämde oss för att lägga oss tidigt , vilket vi gjorde.
Efter mer än 50 timmars köande, två konserter, knappt någon sömn och massa shopping i London är man sådär smått trött.
4:e
Vaknar även denna gång och håller på att frysa röven av mig, packar ihop grejerna, och sen beger vi oss än en gång på den berömda Donken lunchen.
När vi kom ut hade det börjat dugga och vi bestämde oss för att åka direkt till Heathrow.
Eftersom vi hade ungefär 7timmar på oss där att spendera kollade vi igenom affärerna med röntgensyn och åt även denna dag en väldigt jobbig maträtt, i det här fallet var den dock äcklig och inte stark.
Vi mötte inne i en av affärerna en kille på kanske 25~ som skulle åka och se McFLY,tyvärr råkade jag indirekt kalla honom gay, vilket jag sa att inte alls var min mening (men låt oss säga att jag tror han är van med tanke på att han gillar McFLY). Efter att ha kollat på film i ett av rummen man kunde sitta i, och ha fått smaka någon drink som en snubbe som jobbade på spritavdelningen bjöd på, trevligt att dem legar alla förresten, här är man ju faktiskt 17, men men, så var det dags att boarda planet. Och nu sitter jag här hemma, och planerar nästa Englands-resa med Martina, jag hatar att vara här, jag hatar att vara hemma, jättetrevligt land, och allt, men nej, jag tror att jag hör hemma i England, jag älskar landet, folket, språket, atmosfären, det går inte att förklara, England är mitt hjärtas skönhet.
Har tagit totalt 591 bilder, vilka jag inte orkar lägga upp här, men har lagt upp ett flertal på bilddagboken, så för dem som vill finns dem där!
danny-jones.bilddagboken.se
Köpte Oystercard och tog Underground direkt till Picadilly och därifrån var det inte mer än typ1 minuts gångväg till hostelet. Självklart (?) kunde vi inte checka in eftersom de hade stängt av elen för tillfället, vilket menade att hissen inte funkade så vi fick släpa våra resväskor 4 våningar, muskler here I come!
Efter några timmars vandrande på stan gick vi tillbaka till hostelet och fick äntligen checka in, våning 7, högst upp, kunde det bli bättre. Klädde upp oss lite och gick ut på stan och åt middag, några jättetrevliga britter satte sig bredvid oss (alla dessa britter, så otroligt trevliga!). Vi hade ett samtal om allt mellan himmel och jord i kanske 1½ timme, sen bestämde vi oss för att hänga på stan. Vid 2 någon gång låg jag i sängen, och sanna mina ord, det var ISKALLT i rummet. Centralt ja, men är du en som fryser mycket ska du inte välja Piccadilly backpackers!
30:e , väcktes av väckarklockan vid 8, kändes som att jag bodde i ett isblock (vilket jag som tur var inte gjorde). Upp och klädde på oss och begav oss för att äta den traditionella lunchen på Donken. Efter det begav vi oss mot Hammersmith och HMV Apollo. När vi kom dit satt redan 17 personer och köade.
Tro mig, dagen blir lååååång när man bara sitter i kö och den man åker med bestämmer sig för att sova direkt, men hur som helst fanns flera svenskar där vilka jag mest umgicks med dagen efter (och under natten då vi spenderade 3 timmar med att leta efter en toalett).
Två trevliga poliser vid namn Peter och Oz (sp?) gjorde oss sällskap flera timmar under sena kvällen/natten och frågade t.o.m efter våra facebook namn, hm, borde poliser göra sånt?
1:a , Kan ju inte påstå att jag sov något under natten så kan väl knappt säga att jag vaknade. Men köandet fortsatte, med en aning solbränd kropp och en kamera mindre, javisst, men fortsatte gjorde det.
Efter att ha letat efter Amandas kamera ett tag gick vi till polisen och anmälde det, och sen ... chockerande nog, fortsatte vi köa. Som tur var hade vi som övernattade fått nummer så vi kunde lämna kön medan alla de som inte hade det stod upp hela tiden, vilket jag inte förstod varför, alla vi andra satt iallafall.
När kvällen började närma sig blev det ääääntligen tur att börja fixa kön och göra oss beredda, vid halv 8 öppnades dörrarna och alla rusade såklart in, trots vakternas 'don't run, take it easy' , säkert lixom, vad förväntar dem sig.
Jag stod precis emellan Amanda och Alice (?) som hade varit på massor av UCAP datumen.
Precis efter David klarade hon dock inte vara kvar, och ville bli utburen, väldigt synd för henne men tur för mig, som lagom till McFLY hamnade front row. Och nu tänker jag sluta min beskrivning för vid just det här tillfällen som kommer efter kommer det enda i hela världen jag aldrig kan förklara.
Så snabbspolning, efter att ha dödat min röst och sett klart konserten kutar vi till tåget och efter lite om och men vilket tåg vi skulle på är vi påväg mot Southend för att köa till konserten dan efter.
När vi pratar på tåget säger helt plötsligt en kille 'det är lite kul, jag har pluggat franska i 10 år och aldrig förstått något, förutom nu, när jag förstod två ord.'
'men, svarar vi. Vi pratar ju svenska.'
'öh ... jaha, öh, don't mind me, I'm an idiot!!'
Efter ett tags tystnad börjar vi såklart ändå snacka med honom och låt oss säga att mannen var en väldigt trevlig figur på 27 bast. Svenska fotbollsspelare var han förtjust i, och han hade en BlackBerry, vilket gjorde mig förtjust i honom!
Väl framme i Southend tog det några ögonblick att hitta till Cliffs Pavilion men sen kan jag erkänna att jag somnade efter bara några timmars pratande med de andra i kön.
2:a ,
Väldigt skönt var det att vakna, varmt och kände mig hyffsat utvilad, helt sjukt hur varmt det kan vara inne i en foliefilt, en satans tung jävel. Hur som helst, samma kösystem som på Hammersmith, och efter en hel dags ytterligare köande var det dags för insläpp. Och än en gång kan jag ju sluta förklara här eftersom McFLY är något som man inte kan få förklarat för sig, antingen förstår man det, eller så gör man det inte, och ni som läser det här (om någon nu har orkat göra det) förstår det förmodligen inte överhuvudtaget.
Men hur som helst sjöng Danny Falling in love till mig och Amanda, vi stod front row igen och han satte sig på huk framför oss, spelade, och kollade in i våra ögon medan han sjöng, och jag är så kär i den låten, och hans ögon, ni förstår inte vilken magi som befinner sig i hans ögon, jag trodde jag skulle dö!
Sen lyckades jag mirakulöst få Dougies plektrum, alla såg att han kastade ut det utom jag verkade det som.
Jag kollade på min axel och undrade 'va fan är det där', hoppsan Dougs plektrum, aja, tänkte jag och stoppade ner det i bh:n innan 700000 tjejer bakifrån pushade på och började leta efter det (haha, lixom).
Efter konserten köpte vi det som köpas skulle i merchen (som snodde 20£ av mig, jävla skitsak) och begav oss sen till mysigaste hotellet i hela världen.
3:e,
Hade sovit SÅ bra men kan lova att jag hade hyffsat ont i huvudet efter jag vaknade med ett ryck av att Amanda frågade vad klockan var, HELVETE, fem över 11 och utcheckning var klockan 11, bara att kasta ner sakerna i väskan och bege sig därifrån, jävligt tur att alla som jobbade där var så trevliga och inte alls verkade bry sig.
Tillbaka till London och vårat ishotell.
Självklart var det massa fransmän, polacker och allt vad dem nu är som itne kan prata någon som helst engelska, olyckligtvis var jag tvungen at prata med dem eftersom de abolut inte vet hur man lämnar folk ifred.
Jag och Amanda gick ut och åt middag, och tro mig, det var det STARKASTE jag ätit i hela mitt liv. Att äta middag på 2 minuter är hyffsat smidigt, men just i det tillfället kändes dessa 2 minuter som 200år.
Nej, aldrig mer biffsallad på The Blue Lagoon! (eller vad det nu var stället hette).
Vi bestämde oss för att lägga oss tidigt , vilket vi gjorde.
Efter mer än 50 timmars köande, två konserter, knappt någon sömn och massa shopping i London är man sådär smått trött.
4:e
Vaknar även denna gång och håller på att frysa röven av mig, packar ihop grejerna, och sen beger vi oss än en gång på den berömda Donken lunchen.
När vi kom ut hade det börjat dugga och vi bestämde oss för att åka direkt till Heathrow.
Eftersom vi hade ungefär 7timmar på oss där att spendera kollade vi igenom affärerna med röntgensyn och åt även denna dag en väldigt jobbig maträtt, i det här fallet var den dock äcklig och inte stark.
Vi mötte inne i en av affärerna en kille på kanske 25~ som skulle åka och se McFLY,tyvärr råkade jag indirekt kalla honom gay, vilket jag sa att inte alls var min mening (men låt oss säga att jag tror han är van med tanke på att han gillar McFLY). Efter att ha kollat på film i ett av rummen man kunde sitta i, och ha fått smaka någon drink som en snubbe som jobbade på spritavdelningen bjöd på, trevligt att dem legar alla förresten, här är man ju faktiskt 17, men men, så var det dags att boarda planet. Och nu sitter jag här hemma, och planerar nästa Englands-resa med Martina, jag hatar att vara här, jag hatar att vara hemma, jättetrevligt land, och allt, men nej, jag tror att jag hör hemma i England, jag älskar landet, folket, språket, atmosfären, det går inte att förklara, England är mitt hjärtas skönhet.
Har tagit totalt 591 bilder, vilka jag inte orkar lägga upp här, men har lagt upp ett flertal på bilddagboken, så för dem som vill finns dem där!
danny-jones.bilddagboken.se
Kommentarer
Trackback