en poetisk höst.
Solen sken lite milt imorse, och trots alla kala träd, kalla vindar och all blöt asfalt tänkte jag att ja hösten kanske inte är riktigt så hemsk som jag har fått för mig att den är. Den kanske har sin charm, alla de brandgula löven som blandas och färgar upp en lite brun/grå tråkig mark och de vackra bilderna folk alltid får inspiration att måla när hösten börjar ta sin form.
Nu regnar det, och de kala träda står fastfrusna med våta droppar längst med hela armarna och marken ligger proppfull utav möglande löv och hala gator uppenbarar sig överallt. Hur kunde jag ens tänka att jag gillade hösten? Jag hatar hösten. Jag vill ha vår, med sina gnistrande knoppar, årstidens nyvunna fåglar och den gröna marken som sluter sig runt fötterna. Eller vintern, med sin skinande snö, de ljusa kvällarna upplyst av det vita täcket som ligger över marken. Den fluffiga kalla isen som man gärna lägger sig på och stirrar upp i himmelen hur kallt det än är. Den frusna känslan som finns hos alla men som ingen kan ta på, som vissa avskyr och andra av oss känner sig helt upplyfta av. En känsla som jag kan uppleva nästan när som helst, utom när hösten förgiftar mig med sina hemska dagar. Ge mig vår, sommar, vinter, ge mig en påhittad årstid så länge den inte innefattar höst.
Tur att jag har The Beatles.
hey jude, take a sad song and make it better.
Vad skulle annars liva upp mig en höstdag?
i love you.