Like a soldier

Medan jag sitter här och skriver ihop mitt historiearbete tänker jag skriva ett inlägg om en person som verkligen förtjänar det. En person som jag har älskat, och haft vid min sida i flera år. Ibland har jag undrat hur jag har kommit denna personen så nära, vi läser varandras tankar, avslutar varandras meningar och tänker exakt likadant. Men hur blev det så?  Det finns stunder vi inte träffats alls, på lång lång tid. Man kan aldrig säga att jag har glömt henne, men för ett tag sen var hon inte längre centrumpersonen i mitt liv trots att hon innan varit den allt bestod av.  Men på något sätt har hon letat sig tillbaka, och mitt band till henne har växt sig starkare än någonsin, vad som än händer, är hon alltid min. Jag hittade henne i ett hörn i mitt hjärta efter att inte ha letat efter henne under några månader. Och där låg hon, likadan som innan, fortfarande den person jag spenderade så många dagar, nätter, samtal, känslor och skratt med. Det är en person jag önskar att alla borde kunna ha i sitt liv, inte samma person som min, ni skulle aldrig förstå henne, för mig är hon så självklar som person, jag förstår hur hon tänker, vad hon menar och varför hon tänker som hon gör. Hon är min, min person, min vän, min själsfrände. Och jag kan innerligt lova att för alla er som fortfarande väntar på en vän utöver det vanliga, som ni kan dela allt med och som ni reser land och rike runt med för att uppleva de extrema känslorna ni letar efter, er tycker jag verkligen otroligt synd om.




Jag älskar dig.