Like a soldier

Jag och Martina ser på radio:ACTIVE dvdn och diskuterar McFLY, och folk som absolut inte kan förstå. Och jag vet att ni hatar det här ämnet, lika mycket som ni vet att jag absolut inte bryr mig om det så jag tar upp det ändå. Låt oss säga att ni tar det bandet ni gillar mest i hela världen och gångar det med ungefär 100 eller 1000, ungefär så känner vi för McFLY. Det är värt det att köa i två dagar, och väldigt mycket längre än så, att spendera väldigt många tusen om året för saker som har med dem att göra, värt att sitta hemma klockan 10 en fredag kväll för att se Danny på Popstar to Opera star.

Det finns en mening som jag har sagt som jag har fått vissa kommentarer på 'I would give up any one for Danny Jones.' jag har fått höra många som reagerar på det och säger men att om jag verkligen är kär så skulle jag inte göra det. Dels blir jag inte kär, och dels har mitt förhållande med McFLY varat i snart fyra år. På snart fem år har det inte gått en enda dag utan att jag har tänkt på de fyra killarna i världen som inspirerar mig mest av allt. Och ni kan kalla det sorgligt om ni vill, eller att ni inte bryr er och att det är tråkigt. Men för mig är det mitt liv, och det är det bästa jag kunde göra av det. Jag skulle inte byta bort det mot någon, jag har lärt känna så extremt mycket människor genom dem, fått uppleva så mycket kulturer tack vare dem, öppnat mitt sinne för så mycket ny musik för dem. Så i slutändan, är det inte bara McFLY, det är inte bara en sak, det är något som faktiskt har gjort så att halva mitt liv ser ut som det gör. Tack för de här fem åren.