Like a soldier

Jag gick upp för tidigt idag, omedvetet. Gick igenom hela min morgonrutin med hårplattning, te och smink när mamma talar om att hon trodde att det var något annat som lät för jag kan ju inte vara uppe än Men det är mysigt. Trots att jag var lite tröttare än vanligt så är det skönt att gå upp, ta sin tid med saker och inte behöva stressa. Det gör vi alldeles för mycket i våran vardag ändå, utan tvekan, hinner någon överhuvudtaget gå längre? Det är som att man måste springa emellan allt för att hinna med allt som gör livet värt att leva, jag vet inte om det kan kallas någon slags livsglädje. Förstå mig inte fel, jag älskar visseligen när det är lite stressigt och jag jobbra alltid bäst under press, men ibland behövs det där lilla, de där små stunderna man ibland lyckas få mellan olika aktiviteter, plugg och helg. Som Johnny beskriver sitt liv i Arkansas,  de gick upp på morgonen, jobbade hela dagen på åkern, åt middag, och sen gick man och la sig. Om vi skulle överföra det till dagens samhälle skulle det bli gå upp, försöka vakna, gå till skolan, plugga, äta middag, vara uppe alldeles för sent, sova några få timmar - och sen skulle processen börja om. Det var bättre förr, eller?